En resa genom Asien

 

Jag befinner mig på Balis flygplats och om en liten stund är det dags att vinka adjö till Bali, Indonesien och Asien för den här gången. Landar gör jag imorgon på Kastrup svensk tid 06:45. Resan tar totalt nära 18 timmar, d.v.s. småpotatis för mig som varit med om mycket längre och mer obekväma resor de senaste 8 månaderna. Som ni kanske förstår är det med otroligt blandade känslor jag skriver detta inlägg. Det har blivit dags att avsluta ett väldigt känslosamt kapitel i livet som föralltid kommer ligga mig nära om hjärtat. Denna underbara och helt fantastiska resa som har lärt mig så mycket och givit mig mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Det är svårt att säga hejdå.

 

Jag är så f.r.u.k.t.a.n.s.v.ä.r.t glad, tacksam och stolt över mig själv som hade modet att ge mig ut på denna resa. Det har varit det absolut bästa, men också det värsta, jag någonsin gjort. Det har varit blod, svett och tårar, frihetskänslor, bitvis extrem hemlängtan, skratt, smärta, nervositet, ångest, wow-känslor och aha-upplevelser. Allting jag har gjort och varit med om, varje land och varje stad jag besökt, alla människor jag träffat och alla insikter jag kommit till har varit speciella på sitt sätt. Det har varit fantastiskt roligt att upptäcka alla häpnadsväckande platser, få kliva in i alla olika kulturer, träffa de mest besynnerliga, men också de mest underbara, människorna, prova nya maträtter och hänföras av allt från fantastiska byggnadsverk till en natur som tar andan ur en.

 

Resan har varit underbar, men också tuff. Det har vart otroligt tungt att beröras, se, och ibland till och med ta på, extrem fattigdom, förundras över det enkla och otroligt simpla livet på landet, möta mina värsta rädslor, sova på en träskiva till säng utan madrass, ligga ensam sjuk i en sjukhussäng (inte en utan två gånger!), äta dålig mat och bli magsjuk, hålla på att bli galen på alla extremt långa och ofta väldigt obekväma (framförallt natt-)resor och leva under otroligt enkla förhållanden med inget mer än ett hål i golvet som toalett och en balja med iskallt vatten till dusch. Ja, resan har varit höga toppar och djupa dalar. Känslorna har sprutat och gråten har alltid legat nära till hands. Ändå, när jag ser tillbaka på hela resan, från den osäkra starten (chocken?) i södra Indien fram till nu, kan jag inte säga hur jag tror resan hade kunnat bli bättre. Jag är så nöjd med precis allting, och även fast jag hade kunnat finns det absolut ingenting jag skulle vilja ändra på.

 

8 månader är en lång tid. På bankkontot har jag blivit en aning fattigare, men min rikedom har vuxit på så många andra sätt. Vad är egentligen att vara rik? Är det verkligen nollorna på bankkontot som bestämmer, eller kan erfarenheter, lärdomar och förmågan till empati, kärlek och tacksamhet väga tyngre? En fråga jag ofta snubblade över under min resa var just vem vi kallar fattig och vem vi kallar rik? Jag har sett, träffat och pratat med människor som inte äger mer än den lilla hydda de kallar hem och trasorna till kläder de bär på kroppen. Tiggare i Indien, barnhemsbarn i Nepal, bönder i Burma och grönsaksförsäljare i Vietnam. Många av dessa människor är lyckligare än vad jag kanske någonsin kommer bli, trots att de rent materiellt har så lite. De har inte bara funnit en acceptans, utan kan dessutom glädjas och känna tacksamhet över de få ägodelar de faktiskt har. Jag känner en sån respekt för dessa människor och en otrolig tacksamhet för allt de visat och lärt mig.

 

Jag antar att resandet inte är för alla, men för mig var det livsviktigt. Jag har växt som person, kommit till så många insikter, skapat minnen för livet och fått erfarenheter jag aldrig kunnat drömma om. Volontära på ett barnhem i Nepal? Check! Agera sjuksköterska på ett buddistiskt kloster i Burma? Check! Befinna sig i Laos och få sitt pass stulet, men ändå hitta ett sätt att få ett nytt? Check! Vara med i en reklamfilm för Mastercard som kommer sändas på Australiensk TV? Check! Det är så mycket jag varit med om som "bara händer på film" och fortfarande känns skrattretande surrealistiskt.

 

Alla människor jag träffat! Jag har träffat så fina och speciella personligheter som hjälpt mig på vägen när livet känts jobbigt och jag känt mig vilse. En man som varit med i Japanska Times, en tjej från Litauen som spenderade en tyst månad i ett kloster, en engelsk kvinna som delade med sig av sin och hennes burmesiska pappas livshistorier, en inspirerande ung kvinna som tar de mest fantastiska bilderna och skriver de finaste texterna, en klok man från Spanien som lärde mig om hur man är en bra förebild, en kvinna från Tyskland som följde sitt hjärta och utbildade sig till yogalärare i Indien, en galen äldre dam från USA som försökte komma på fötter igen efter ha fått sitt pass stulet, en australiensare som gav sig ut på vandring bland Himalayas höga toppar, en Indier och f.d. Malmöbo som lärde mig allt han kunde om att resa genom Indien, en holländare som brutit benet i en motorcykelolycka och blivit fast på samma hostel i en månad (värre än ett stulet pass?), en Budapestbo och f.d. nationell sprinter som lärde mig att vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar och en okänd man på en restaurang i Rishikesh som lärde mig att oavsett hur förvirrande och skrämmande världen kan kännas så är everything taken care of.

 

Här kommer en liten tillbakablick på några av alla hundratals höjdpunkter med resan. Jag har varit med om kontrast efter kontrast. Det är inte bara länderna som skiljt sig åt, utan människorna jag träffat, hotellen jag bott på och sakerna jag hittat på har också varit så vitt skilda från varandra. I ena stunden har jag bott i ett litet illaluktande hotellrum för att timmen senare insupa atmosfären i shoppingcenter som säljer märkesväskor för mer pengar än vad bonden jag träffat veckan tidigare kommer tjäna under en hel livstid. Kontrasterna har då verkligen varit stora.

 

Pilgrimsorten Gokarna

Taj Mahal

Min tid på barnhemmet i Nepal

Tidiga morgonpromenader vid djungelkanten i Chitwan Nationalpark

Buddhas födelseort Lumbini

Himalayas höga toppar i Pokhara

Bangkoks pulserande storstadshets, här på en rooftop bar med min mamma

Vegansk matlagningskurs i Chiang Mai

Tiden på ThaBaWa Centre i Burma, här lek på en liten byskola med energiska elever

Vandringen från Kalaw till Inle Lake, de hjärtliga människorna och den häpnadsväckande naturen

Den vackra naturen i Vang Vieng i Laos

Kuala Lumpurs mångkultur

Besök i Sa pa och boende hemma hos en familj ur H'mong folket

Yogan, meditationen, grönskan, den fantastiska maten och avslappningen på Bali

Tack till alla er som följt med mig på bloggen. Åh, vad roligt det har varit att få skriva ner mina tankar och upplevelser här! Och åh, vad jag har roligt åt att (redan nu!) gå tillbaka i arkiven och läsa om djungelexpeditioner i ruinstaden Hampi, gigantiska berg-o-dal-banor i shoppingcenter i Kuala Lumpur eller Thailands ö-värld. Man glömmer så lätt, men med bloggen kommer jag aldrig glömma. 97 (för året jag är född?) inlägg har det blivit totalt, och det är inte fy skam det! Bloggen har varit en så stor och viktig del av resan (och av mig!) och det kommer bli tomt utan den!