11 dagar har passerat och så har även min tid på ThaBarWa Centre. Detta fantastiska, hemska, fula, underbara, smutsiga och vackra ställe. Adjektiven och motsatsorden för att beskriva detta ställe tar aldrig slut.
ThaBarWa Centre är ett buddhistiskt kloster (egentligen en liten by) strax utanför Yangon till vilket alla, oavsett bakgrund, kön, hudfärg eller religion, är välkomna. Hit kan du komma om du är sjuk, inte kan ta hand om dig själv och behöver omvårdnad. Cancerpatienter, mentalsjuka, blinda, HIV-patienter, människor med Downs syndrom och gamla. Alla har de en plats på ThaBarWa Centre tillsammans med alla munkar, nunnor, gatubarn och volontärer. Boendet för de allra flesta är väldigt enkelt och för vissa patienter består sängen av inget mer än en träskiva, taket av presenningar och golvet av lera. Det är otroligt rörande att se hur livet ändå går vidare och hur glada många är över det lilla de har. Vi förstår nog inte riktigt vilket överflöd vi faktiskt har i Sverige... eller vilken lycka som kan finnas trots avsaknaden av materiella ting.
Buddhas lära genomsyrar, och meditation är en stor del i det vardagliga livet - även för oss volontärer. Tanken är att du måste hjälpa dig själv innan du kan hjälpa andra. En kväll hade vi en stående meditation i en timme. Det var otroligt påfrestande både fysiskt och mentalt. Vissa föll ihop, andra kände sig svimfärdiga och några fick avbryta. Själv stod jag kvar med tårarna rinnandes nedför kinderna. Himla mäktigt.
Alla mina dagar på ThaBarWa Centre såg olika ut. Vissa dagar hjälpte jag till med att tvätta ris. Hade ingen aning om att man ens var tvungen att tvätta ris, men roligt var det! Stora skålar bars fram vari två sköljningar skedde. Händerna blev så lena och mjuka efteråt av allt gnuggande. Och träningsvärk fick jag i underarmarna!
En dag åkte jag tillsammans med några andra volontärer till ThaBarWa Animal Protection Centre. Man väntar fortfarande på mer pengar genom donationer, och för tillfället lever djuren inte under de bästa förhållanden. Hundarna var så många och ändå hade man inget fungerande sätt att separera honor och hanar på. Vi fick också träffa två björnar, varav den ena hade en tunga så stor att den räckte ner till golvet. Stackars björnen hade fått cancer och skulle behöva flera operationer innan tungan återgick till normal storlek.
Så här kan en burmesisk lunch se ut! Borden är låga och sitter gör man på golvet. Ris är en självklarhet och de olika rötterna har influenser från Indien, Thailand och Kina. Det mesta är tyvärr kött eftersom det är basen i nästan varje rätt. Grönsakerna är i alla fall otroligt gott tillagade och jag fullkomligen älskar deras lahpet thoke (tebladssallad). Barnen kom och viftade med dessa "solfjädrar" och det blev en lek av vem som kunde vifta snabbast!
Två morgnar i rad följde jag med munkarna för att samla in allmosor. Tillsammans med andra lokala volontärer åkte vi i stora lastbilar till små närliggande byar. Barfota på smutsiga vägar gick vi genom marknader och pittoreska kvarter. Byborna strömmade ut ur sina hus bärandes på skålar med ris, currygrytor, torkad fisk och grönsaker. Mängden mat som skänktes var helt otrolig! Allting skedde under tystnad, men respekten, välmeningen och ödmjukheten som fanns mellan oss alla var fantastisk att vara med om.
Mer om ThaBarWa kommer senare... :-)
