En resa genom Asien

I onsdags kom jag fram till Tansen. Jag bestämde mig för att ta local bus från Pokhara. Det är verkligen tur att alla nepaleser är så hjälpsamma för jag hade aldrig hittat till rätt buss om det inte vore för all hjälp jag fick. Fågelvägen är 60 km, men färden gick på serpentinvägar. Dessutom stannade bussen var helst någon vill av eller på. Totalt tog sträckan nästan 6 timmar. Jag var helt skakig när jag kastade mig av bussen i all hast.
Man är då aldrig uttråkad (ok lite uttråkad var jag... speciellt av att höra nepalesisk musik på högsta volym spelas konstant i 6 timmar...) på dessa bussresor. Det händer saker hela tiden. Vägarna är så smala att vi nästan krockar med mötande trafik. På många platser stupar det rakt ner flera hundra meter, utan något som helst vägräcke. Huh. Helt chockad såg jag också på när en buss körde förbi med en get på taket!!!! Stackars get. Att hålla koll på alla människor som kliver av och på bussen kan också hålla mig sysselsatt. Många mammor med sina små bebisar, som jag inte kan förstå inte blir galna av allt oväsen. Själv sitter jag med öronproppar och önskade att jag hade haft rejäla hörselskydd.

Själva byn Tansen är en liten bergsby som ligger högt uppe i skyn. Bussen stannade dock nedanför bergstoppen där byn är belägen. Att vandra upp kan väl inte vara så farligt, tänkte lilla ovetandes jag? Vägen steg brant uppåt och jag kände efter bara några hundra meter att mjölksyran i benen började göra sig påmind. Äsch, tänkte jag, en liten promenad har väl aldrig skadat någon. Hittade en liten stig som jag trodde skulle vara en genväg, och med 10-12 kg packning vandrade jag uppför denna helt vansinnigt branta backe. Solen gassade och jag var helt genomsvettig när jag kom upp 1-2 timmar senare. Röd som en tomat i ansiktet kom jag instamplandes på hotellet. Haha...

Tansen är hur som helst otroligt vackert. Återigen inte staden i sig, utan läget. Omgivningarna är sååå vackra. Har vandrat runt en del i staden, men här finns så få turister att jag verkligen blir UTSTIRRAD vart jag än går. Nästan så att man kan tro att jag är tillbaka i Indien igen. Jag känner mig lite stressad över det. Speciellt när stora gäng killar skrattar när jag går förbi, eller när jag kommer in på en restaurang och alla småflinar utan att varken säga hej eller visa mig till ett bord. Jag antar att jag väl bara är exotisk i deras ögon, men det känns väldigt obekvämt. Som att jag har en text i pannan där det står "skratta åt mig". Jag har för längesedan tröttnat på att vara artig när jag blir utfrågad. Samtal som börjar med "Where are you from???" eller "Sooo... First time in Nepal?" känner jag sällan leder någonstans...

Så... mest har jag vandrat bland de små stigarna runt staden. Lite då och då möter jag en fåraherde med alla sina får, kvinnor med stora korgar fyllda med grödor på sina huvuden eller barn i sina uniformer påväg till skolan. Idag såg jag flera örnar också cirkulerandes högt där ovan på jakt efter ett byte.

Ikväll är ett gäng tjejer jag träffade på barnhemmet påväg hit till Tansen. Förhoppningsvis hinner vi träffas över middag eller så innan jag åker vidare till Kathmandu imorgon. Färden ska ta dryga 8 timmar, och jag har redan bett en tyst bön om att radion ska vara ur funktion.

Tycker förresten det här är sjukt vidrigt! Mitt i staden inom räckhåll för allt damm och skit från vägarna har man hängt rått kött att torka. Usch usch usch! Varstans ser jag hela flådda kycklingar också. Kan inte förstå hur man kan vilja äta det köttet när det ser så "levande" ut eller vad man ska säga... I Sverige känns det som att det är lättare att avhumanisera köttätandet då man ofta köper köttet i en pråper förpackning, men här springer till och med morgondagens middag under bordet på en (dock verkligen inte för mig!!!!!!!)