En resa genom Asien

Igår åt jag min sista masala dosa (snyft) till frukost, sa hejdå till Laxman Jhula och hoppade på en riksha till Rishikesh. 10:37, bara 7 minuter försenad (bra jobbat!), rullade bussen ut från busstationen. På bussen träffade jag en indisk kille som för närvarande bor i New York på Manhattan med Hudson River som granne (hur coolt?!) och nu är på semester i sitt hemland. 6 timmar senare var vi framme i Delhi, och snabbt som tusan skyndade jag mig till metron. Återigen måste jag tacka Indien för deras knäppa kösystem. Kön till biljetterna var milslång, men som kvinna kunde jag gå före allihop. Väl framme på flygplatsen blev mitt tålamod verkligen prövat. Jag hade inte ätit sedan flera timmar tillbaka och kände mig trött och seg efter så många timmar på en skakig buss. "Madame, don't you have a return ticket? You need a ticket out of Nepal, otherwise we can not grant you permission to enter the country!" Vad i hela helvete?????? Hade råpanik där ett tag. Försökte kämpa för min sak för jag visste ju att jag hade rätt, men det är jättesvårt när tre män i kostym tittar ner på dig och med auktoritet påstår att du inte får flyga iväg. Dessutom stod jag själv där med håret lika välkammat som ett fågelbo, mina söndriga och missfärgade yogabyxor (detta efter att en kille på hotellet jag bodde på i Madurai råkat låta sin 4-åriga dotter spilla blekningsmedel på dem vid en misslyckad tvättning) och (väldigt osofistikerade) indiska smycken. Efter en halvtimme, flera telefonsamtal till Nepals ambassad och en Linnea med väldigt svettig panna visade det sig att jag fick grönt kort, och faktiskt inte behövde någon biljett ut ur landet. Aaaaahhhh!!! Därefter hamnade jag i världens segaste säkerhetskontroll. Värre än i USA. Det var nivån "ta av dig skorna och låt oss köra din väska tre gånger genom maskinen för att vara på den säkra sidan". Verkligen tur att jag hade gott om tid på mig! När sista stämpeln var på plats kunde jag äntligen slappna av, och med mat i magen och wi-fi kändes det genast lite bättre.

På planet satt jag inklämd mellan två svettiga nepalesiska män (var de indier?) och hörde Waterloo spelas i högtalarna. Fick mig att tänka lite extra på Sverige och allt jag lämnat bakom mig...

Att skaffa visa var väldigt smidigt. Jag hade förberett mig på att hänga på flygplatsen halva natten, men det gick fort att fylla i en blankett, betala och få några stämplar i passet. Lättnad!

Hittade därefter en taxichaufför jag försökte pruta med, men det var en väldigt envis karl tyvärr. När vi sedan kom fram till hotellet jag hade kikat in, och det var låst pga Diwali, tog taxichauffören mig till "sitt ställe". Tror att det är topp 1 turistfälla, men vad ska man göra när klockan är tolv på natten och alla hotell ser stängda ut??? Måste ändå säga att det är ett bra ställe jag är på nu och sängen är mjuk med riktiga vita tjocka hotellakan. Imorgon byter jag dock till ett annat lite billigare ställe.

Idag började jag dagen med brunch på ett ekologiskt hål-i-väggen. Åt världens godaste veganska och glutenfria pannkakor. Hamnade lite random vid samma bord som en tjej från Litauen som bott flera år i England! Det är så roligt att få träffa så många fantastiska och spännande människor och få höra allt om deras resor och äventyr. Vi bestämde oss rätt så snabbt för att utforska Katmandu tillsammans! Vi gick till stadskärnan och såg Durbar Square och alla fina byggnader runt omkring som finns på Unescos världsarvslista. Katmandu är verkligen så vackert och mysigt, trots att det är väldigt förfallet på grund av jordbävningen för två år sedan. Det är svårt att beskriva, men det är precis som att människorna tar det lite lugnare och allt liksom går lite långsammare här jämfört med Indien.

Ser fram emot att spendera några dagar här! Det känns dessutom inte alls som att jag befinner mig i en huvudstad. Någon storstadsstress finns inte på samma sätt som i många indiska städer... Om Stockholm är Mumbai är Katmandu typ Eslöv eller nåt. Haha!

Här nedan ser ni förresten skapandet av en nepalesisk/sydostasisk "läckerhet". Det heter sweet paan och kan vara något av det vidrigaste jag smakat! Vetetusen vad allt var han hade i... Det smakade lite som löv med tandkräm.

Nu står nepalesisk thali på menyn! Vi hörs!