En resa genom Asien

Fredag 4/11:
Igår åkte jag till vackra Patan! Som jag förstår det finns hela staden på Unescos världsarvslista, och det kan man verkligen förstå. Tempel i varje hörn, vackra byggnader och fin arkitektur. Himla fina människor också, i alla fall de jag har träffat. Blickarna är definitivt färre här än i Indien, ingen kommer fram för att ta selfies och även fast en del nepaleser är väldigt pratsamma är det inte på ett jobbigt sätt.

Våren 2015 drabbades stora områden i Nepal hårt av en jordbävning. Flera tusen människor miste sitt liv, tiotusentals skadades och hundratals år av historia gick förlorad. Nepal börjar sakta återhämta sig, men processen går långsamt för ett så fattigt land. Många säger att det bara är en tidsfråga innan ett nytt skalv sker. Jag blev bjuden på te lite random av två nepaleser, och då passade jag på att fråga hur de hade upplevt jordbävningen. Båda hade befunnit sig i Katmandu, och även fast ingen av dem hade skadats allvarligt föll det en viss sorg och dysterhet över samtalet. Jordbävningen var den mest kraftfulla på flera årtionden, och skakade verkligen om Nepal på flera olika plan.

Ni kan se på bilderna hur förstörd staden har blivit till följd av jordbävningen.

För mig är varje dag är en berg-o-dalbana. Ena stunden känner jag mig så lycklig att jag bara ler mot alla jag möter. Tänk vad fantastiskt allt är jag får vara med om! Helt plötsligt kan det vända, och på bussen tillbaka till Katmandu satt jag med tårarna rinnandes nedför kinderna. Jag grät över all fattigdom, över hur trasigt och primitivt allt är här och över hur otroligt mycket jag har tagit för givet innan. Att resa är kanske inte för alla, men åh, vad det har lärt mig mycket.

Till middag åt jag vegetariska nudlar och allt var frid och fröjd... Fram till att jag började få ont i magen och illamåendet sakta smög sig på. Alltså nej nej nej... Men jodå, kräktes gjorde jag två gånger mitt i natten, och idag har jag spenderat hela dagen i sängen med en jobbig feber. Fram mot kvällen kände jag mig ändå lite hungrig och kunde få i mig en lätt middag. Nu har jag fått lite energi och mår (tack gode Gud!) bättre. Jag känner mig fortfarande väldigt trött och seg, men har ju lyckats skriva detta inlägg utan att somna. "Tack vare" min förra lilla sjukdom har jag dessutom fått lite perspektiv på vad det egentligen innebär att må riktigt dåligt...

Lördag 5/11:
Idag vaknade jag upp efter nästan 12 timmars sömn och kände mig mycket piggare och friskare! Tyvärr krånglade hotellet jag bodde på satan, och jag kunde inte stanna en natt till som var planerat. Klockan visade på 11:50 och med utcheckning 12:00 kastade jag snabbt ner allt i väskan och var iväg på 10 minuter. Tack och lov hade jag väldigt mycket flyt efter det. Jag gick verkligen bara rakt över gatan och hittade ett B&B som är helt perfekt. Här får jag frukost, och har allt jag behöver i form av säng, tjockt täcke, varmvatten, toalettpapper, rent vatten och wi-fi. Tur i oturen kan man säga.

Det är så underbart skönt att vara FRISK!!! Jag förstår verkligen ordspråket "Som frisk har man tusen önskningar. Som sjuk bara en." Småsaker blir till JÄTTEproblem och allting känns så otroligt tungt när man är sjuk. Just nu är jag så otroligt tacksam för att vara frisk att jag bara gråter! Det blir en del tårar per dag här, både av lycka och sorg.

På eftermiddagen pallrade jag mig iväg till det lilla ekologiska stället jag åt på för några dagar sedan. Beställde samma pannkakor gjorda på hirs, bovete och ris med äpple och banan. Godaste pannkakorna jag ätit. Blev kompis med den otroligt gulliga ägaren som hjälpte mig till en resebyrå där jag kunde boka min biljett till... Chitwan och barnhemmet jag ska volontära på där!!!!!! Jag har varit i kontakt med två olika barnhem, men jag bestämde mig till slut för Nepal Shrijanshil Protection Center. Här (http://www.savenepalorphanlife.org) kan ni läsa om projektet. Det var faktiskt tjejen från Litauen som tipsade mig om sidan workaway.info på vilken jag snabbt blev medlem. Så fort jag läste om de olika projekten kände jag direkt att "detta måste jag göra!!!". Det har känts så rätt från första stund och jag ser så mycket fram emot att komma dit och ge den hjälp kan kan och lite av all min energi, kärlek och värme till dessa barn. Åh... <3