En resa genom Asien

Hej från Pokhara!

I tisdagskväll släppte Shushila, mamman och ägarinnan av barnhemmet, bomben - på fredag åker vi allihop till Pokhara!!! Det skulle bli barnens första stora resa, och allihop var de så otroligt exalterade. Hela veckan, från morgon till kväll, har de pratat om resan och drömt sig iväg. Det var så roligt att se deras glädje!

Vi hade hyrt en buss, men det vi fick kan man väl mer kalla en stor bil. 22 stycken människor i olika storlekar, allihop inklämda som packade sillar i en bil med 14 säten. Återigen hamnade jag längst bak i mitten, men den här gången med ett halvt säte till mitt förfogande. Och dessutom med en fjortonårig kille i mitt knä. Mysigt den första timmen, mindre roligt efter sju timmar i 30 graders värme utan mat. Totalt tog resan 11 timmar, och vi var allihop helt slut när vi sakta rullade in framför hotellet strax efter 19:00.

Vad jag förundrades över var barnens fantastiska tålamod. Ingen klagade, grät eller var ledsen. De hade ingen film att titta på eller några iPads att leka med. Trots att de var hungriga, trötta och sega i kroppen på grund av allt stillasittande var de tysta och accepterade situationen som den var. Wow... Knappt så att jag kunde hålla mig ifrån att klaga!!!

Vi volontärer gick ut och åt lite sen middag när vi kom fram, men vi slocknade allihop rätt så tidigt. 06:00 knackade Shushila på vår dörr och undrade om vi var klara att gå? Sömndruckna packade vi snabbt väskan och var iväg. Barnen var glada och peppade på vad dagen hade att erbjuda. Vi började dagen med en båttur på Phewa Lake. Helt magiskt i soluppgången med dimman som lättade och bergen i bakgrunden.

Därefter vidare till Mahendra Cave med alla sina stalagmiter och stalaktiter. Coolt, men inget att hänga i julgranen precis. Tykarpsgrottan var minst lika fin vad jag kommer ihåg. Är kanske inget stort fan av grottor precis...

Vi hoppade in i vår lilla "buss" och körde vidare till Sarangkot. Vägen slingrade sig brant uppåt på kringelikrokvägar. Utsikten från toppen var helt galet underbart fin. Annapurnaregionen med alla sina berg reste sig högt i fjärran, vinden lekte med mitt hår och solen gassade från högt där ovan. Klick klick klick lät det. Bild efter bild. Wow.

Haha! Barnen ser lite uttråkade ut på bilden här ovanför. Vi hade tagit så många bilder att de nog var lite trötta på allt fotograferande. Men det var ju så fint... och en speciell dag att komma ihåg.

Nu har jag sagt hejdå till de andra. De var tvungna att åka tillbaka till Sauraha och barnhemmet redan vid 1-tiden. Det kändes så klart trist och ledsamt att behöva lämna. Jag saknar redan barnen, barnhemmet, de andra volontärerna som jag nu ser på som mina vänner, Shushila och Hira, lugnet i Sauraha och all kärlek jag kände under dagarna jag var där. Samtidigt känner jag mig så glad och tacksam för allt jag har fått se och uppleva. Det är svårt att sätta ord på alla känslor, men barnen har lärt mig så otroligt mycket. Min underbara nepalesiska familj! <3

Just nu är jag på ett hotell där jag har både en mjuk säng och varmvatten (detta är stort!!!), men ändå är jag gladast över den västerländska toan efter att ha använt ett hål i marken som toalett den senaste veckan...