En resa genom Asien

06:30 satte jag mig på bussen från Lumbini igår. Jag satt ihoptryckt längst bak i bussen mellan två stora män utan att kunna se något av vägen eller omgivningen. Sa jag att vägarna är bättre på det här hållet? Verkligen inte. Vi måste nog ha kört i alla hålor som fanns på vägen. Jag satt stundtals i taket, stundtals nästan i knät på mannen bredvid mig. Helt skakig klev jag av bussen 4 timmar senare i Bharatpur. Där var jag tvungen att byta buss. Det fanns ingen befintlig busshållplats och jag spenderade nog 45 minuter med att fråga folk om vilken buss jag kunde ta. Alla pekade i olika riktningar. Så typiskt både Nepal och Indien. Det är aldrig någon som vet. Allt är alltid oklart.

Jag var helt slut när jag kom instaplandes på barnhemmet någon gång på eftermiddagen. Fick ett väldigt fint mottagande av barnen. Alla var glada över att ha mig tillbaka, även fast den gladaste nog var jag. Livet är så lugnt och avkopplande här, och jag mår så bra tillsammans med barnen här på landet. Ingen storstadsstress eller tutande bilar. Alla hjälps åt med hushållssysslorna, vi leker, läser och busar tillsammans. Alla är de så kärleksfulla och fina människor.

Dagarna ser rätt så likadana ut här. Barnen vaknar redan vid 6, men vi volontärer får lite sovmorgon. Vi brukar komma in vid 7-tiden då det är frukostdags. Därefter har vi några timmar med barnen då de gör sina läxor, vi leker eller gör något annat tillsammans. Deras skola börjar vid 10, och ibland följer vi med barnen till skolan där vi vinkar av dem. Från 10-16 då barnen är i skolan har vi volontärer fritid.

Just nu är det mycket planering inför Pokhara dit vi alla åker på fredag! Det blir barnens första riktigt långa resa, och jag känner mig så glad över att få vara med om all glädje över detta äventyr. Barnen, föräldrarna och de andra volontärerna stannar bara en natt, men jag planerar att stanna i Pokhara hela min sista vecka i Nepal innan jag åker vidare till Thailand. Jag som aldrig trodde att jag skulle komma till det landet på min resa. Och nu "BARA MÅSTE" jag åka till Angkor Vat i Kambodja också... Detta enligt en av de nya volontärerna från Sydafrika!

Vid 16 kommer barnen hem från skolan. Läxläsning står då på schemat. Jag förundras över mängden läxor även de mindre barnen har! Till och med snart 4-åriga Sabina lär sig alfabetet och har ett stort block i vilket hon skriver bokstaven A om och om igen. Tycker nästan att det är lite väl tidigt för henne. Låt henne leka! Gör inte henne till en skolrobot redan.

Alla barnen pratar både nepalesiska och engelska. 10-åriga Melina läste sagor ur Grimm's Fairy Tales för mig imorse. Inga lätta ord precis, men det fixade hon galant. Alla barn kan inte läsa på engelska lika bra som Melina, men de har alla egenskaper som gör dem speciella. Rahul hade en genomgång med mig igår om hur man diskar rätt. 13 år han!!!

Överst ser ni gulliga Sahul. Mittenbilden visar en väldigt speciell Unique. Han pratar inte, utan ger bara ifrån sig olika ljud. Han gillar att sitta nära nära i knät på mig och liksom "sjunga" med kinden tätt intill min. En väldigt speciell och underbar liten kille som jag försöker förstå mig på så gott jag kan. På sista bilden ser ni Sabina när hon skriver alla sina A:n. Lite distraherad ser det ut som...

Lek i "parken" - egentligen är det djungelkanten!