Ashramliv
Kategori: Indien
Jag har skrivit om det här inlägget hur många gånger som helst nu. Det är så svårt att försöka uttrycka rätt något som har varit så otroligt omvälvande och jobbigt för mig. Som dagarna går får jag allt mer distans till det som har hänt och jag känner mig redo att dela med mig av mina upplevelser nu.
Var ska jag börja? Just nu sitter jag på en takterrass med utsikt över Ganges. På gatan nedanför tutar bilarna och avgaserna blandas med den annars så friska luften. Solen har för längesedan stigit vid horisonten och spridit sitt ljus över Laxman Jhula. Kanske är det den heliga floden Ganges som sprider sin magi över stället, för det finns ett visst lugn här trots allt kaos.
Det är fortfarande morgon och vinden fläktar svalt mot min hud. Nätterna är riktigt kalla här, även fast temperaturen klättrar upp mot 32 grader om dagarna. På avstånd ser jag bergen resa sig mot himlen. Träden växer inte uppåt, utan liksom snett utåt. Vyerna här är helt fantastiska.
På de senaste tio dagarna känns det som att jag har åldrats tio år. Jag har åkt en berg-och-dalbana i 180 grader rakt ner, och det är inte förrän nu den sakta slingrar sig upp igen. Jag har varit på botten. Jag vet hur det känns att må så dåligt att rädslan blir fysisk.
Som en reaktion på en stark ayurvedisk medicin jag tog har jag haft den största utrensningen i mitt liv. De första fyra dagarna låg jag i en hotellsäng med hög feber, dunkande huvudvärk, yrsel och magsjuka. Dagen då jag skulle åka till ashramet höll jag på att inte komma dit för att jag mådde så dåligt. Ingen ayurvedisk medicin, te eller mat jag fick hjälpte. Fysiskt var detta otroligt jobbigt, men värst var det mentalt. I över en vecka hamnade jag i någon slags ofrivillig fasta. Satt och stirrade på min mat utan att få ner mer än några riskorn. Älskade jag den indiska maten, sa jag? Den indiska maten kan gärna slänga sig i väggen, tack. När inget blev bättre blev jag till slut skjutsad till sjukhuset. Där fick jag dropp och mer medicin. Några dagar senare började jag sakta känna mig bättre och kunde äntligen vara med på programmet och delta i olika aktiviteter på ashramet.
Även fast jag inte gick en hel kurs var jag ändå där så pass mycket att jag kunde bilda mig en uppfattning om stället och fick en bild av ashramlivet. Älskade och hatade allting. Jag tror att det är ett omdöme många kan ge. Ashramet, Phool Chatti, ligger väldigt avlägset en bra bit från Laxman Jhulas jäktade stadsliv. Ibland hördes ljudet från några bilar eller människor på avstånd, men oftast var det ljudet från fåglar och syrsor som nådde mina öron.
Varje morgon ringer klockan 05:30 och dagen börjar med meditation, "yogic cleansing" (dvs. nässköljning och olika andningsövningar efter det), yoga och avslappning. 09:00 är det dags för frukost, följt av karma yoga (som innebär osjälviska handlingar för andra som t.ex. städa toaletten eller sopa golvet) och promenad. Under en av dessa promenader gjorde vi en rening i Ganges. Vi offrade blommor, sjöng mantran och badade i vattnet. Det var helt magiskt och en otroligt fantastisk känsla efteråt. 12:30 var det lunchdags och eftermiddagen bjöd på en del fritid, diskussion och föreläsning, yoga, puja och kirtan (heliga ritualer och sång). 19:30 åt vi middag och innan det var dags för att sova hade vi en kvällsmeditation. Vid 21:00 somnade vi helt slut i våra sängar. Ögonen gick verkligen i kors av trötthet till följd av det intensiva programmet.
Ashramet har hjälpt mig på många sätt. Framförallt har det hjälpt mig att inse hur mycket jag har stressat fram de senaste veckorna. Jag har åkt från ställe till ställe, och ibland bara sett grejer "för att". Jag har älskat att kunna resa som jag har gjort och kunnat göra precis vad jag vill, men jag inser nu att för min hälsa är det resesättet inte hållbart i längden.
Lika mycket som jag älskar att ha bloggen och kunna skriva här, har den också varit jobbig och pressande. Måste uppdatera... Måste ta en bild... Måste... Hela tiden en massa måsten som blev väldigt tunga att klara av hela tiden. Precis som i skolan, fast i mindre skala. Likt många andra kände jag en stor del av min skoltid att nästan allt jag gjorde var ett tvång. Jag tappade min lärlust och kreativitet, och det är svårt att hitta tillbaka till allt det efter skolans alla år av hjärntvätt. Jag är trött på att hela tiden pressa mig själv och må dåligt över det. Jag är trött på att inte känna att det jag gör är tillräckligt. Jag är trött på att bedömas och hela tiden tro att det jag gör måste vara en bra prestation.
Här i Laxman Jhula, med Ganges som granne, tänker jag stanna. Jag har en vecka på mig här att bara vila innan flyget går vidare mot Nepal. Det är precis vad jag behöver nu. Det och all västerländsk eller icke-indisk mat jag kan hitta.
Många kramar till alla mina änglar där hemma <3
Ashramet låg så här vackert nära Ganges...
