En resa genom Asien

På vissa ställen är stigen så smal att jag måste bära min cykel för inte trilla ner i gyttjan. Hm... Kommer ut på ett öppet fält. Jorden där är torrare, men det är lite som att gå i sand. Jag bara sjunker ner. Kollar på min karta och inser att jag inte längre befinner mig på någon som helst stig. Äsch, tänker jag, det är bara att fortsätta framåt så kommer jag väl så småningom till en liten väg!!! Fortsätter in under ett nytt fält med bananodlingar. Här är marken ännu mer lerig och vid det här laget börjar cykeln bli rejält skitig. Någonstans här borde det väl ha börjat ringa varningsklockor, men jag ska alltid vara så himla envis.

Kommer med nöd och näppe över ett dike med min cykel, men en massa blad och grenar fastnar i kedjan. Vid det här laget är terrängen så svår att gå i att jag får göra cirkuskonster för att kunna få fram både mig och cykeln. Ibland är jag tvungen att stanna upp bara för att ta bort jordklumpar från cykelns hjul. Fortsätter vidare ändå, ända till jag inser att jag är omringad av en bred flod på alla sidor. Helvete (!) var min första tanke. Jag hade inte mycket mer val än att vända om. Jag hade varit så fokuserad på att komma fram att jag knappt hade lagt märkte till hur sönderbiten jag blivit, hur snabbt mitt hjärta dunkade i bröstkorgen, eller hur varm jag var under alla kläder. Vägen tillbaka kändes lång, och jag började nästan få lite panik med tanke på att om jag skulle gå vilse nu kommer ingen kunna hjälpa mig. Hade inte ens teckning på mobilen. 

 

I all stress och trötthet börjar jag göra misstag. Jag råkar sätta fötterna på helt fel ställe och ser till min fasa hur båda mina fötter försvinner ner i gyttjan!!! Trillar och sätter mig pladask ner på rumpan rakt i leran. Min ena sko försvinner ner i gyttjan! Jag börjar gräva med ena handen i leran och tänker att nog fasen ska jag ha min sko tillbaka. Till slut får jag tag i något hårt och till min stora lycka är det min leriga flip-flop jag håller i handen. Tacksamt sätter jag på mig mina skor för att sedan direkt halka ur dem. De är så hala att det blir omöjligt att gå i dem. BARFOTA med cykeln i ena handen och mina skor i den andra, vandrar jag vidare över diken och i lerig jord. Flera gånger är min enda räddning bananträden som jag desperat famlar efter för att få stöd. Har smärre panik så här långt in i min expedition, samtidigt som jag skrattar åt att jag nog måste vara lite galen ändå som försätter mig i situationer som dessa. Terrängen blir hur som helst sakta men säkert lättare att gå i, och efter ett tag är jag tillbaka till återvändsgränden. När jag några hundra meter senare ser människor är jag så otroligt lättad och tacksam att jag bara LER. Hela jag är lerig (mina flip-flops ska vi inte prata om) och i cykelns ekrar finns en massa grenar och blad, men jag är oskadd och tillbaka bland civilisationen!!!! Tvättade av mig och cykeln den värsta smutsen i en liten flod...

...och cyklade sedan tillbaka till Hampi där jag åt världens godaste thali på ett gatukök.

 

Imorgon checkar jag ut från mitt hotell här i Hampi, och tar sedan nattbussen (sleeper) till Panjim i norra Goa. Förbereder mig mentalt på 11 timmar skumpig bussresa. Jag har alltså en dag till här i Hampi, och planen för imorgon är att ta båten över till andra sidan floden där det uppe på en kulle ska finnas ett "Monkey Temple" med fin utsikt. 

 

Vi hörs någon annan gång. Pussar och kramar till er!