En resa genom Asien

18 september:

Framme i Kannur! Idag besökte jag ett gammalt fort här i staden. Det är från början av 1500-talet och byggt av portugiserna när de först kom hit. Fint att se. Så fort jag kom dit var det däremot inte längre fortet som intresserade folk. Det var jag!!! De agerar allihop precis som om jag vore känd eller nåt. Familjevis kommer de fram och vill att jag ska hålla i deras barn (!?) medan pappan tar ett foto på oss tillsammans. Unga tjejer med mobilerna i högsta hugg kommer blygt småleendes fram och frågar om de får ta en selfie med mig. Har tappat räkningen nu och kan inte med ord beskriva hur ofattbart konstigt det här är. Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli bemött på det här sättet här i Indien. Jag vet inte om det beror på min hudfärg, att jag är ung tjej eller om de behandlar alla turister på det här viset?

 

Jag har också vandrat på den kilometervis tomma stranden här i Kannur. Ett tag hade jag sällskap av en ensam fiskare, men det var allt. Påväg ner till stranden stannar en kille på sin vespa och frågar om jag vill ha skjuts. Blev inte ens förvånad den här gången, utan hoppade bara på.

 

Jag hörde förresten precis med min lilla indier/Malmöbo vart jag borde resa härnäst (han är bäst). Han gav mig en massa förslag på ställen söderut, men nu börjar jag nästan få lite stress över hur jag ska hinna med allt. Har knappt kommit någonstans ju! Måste norrut! Imorgon säger jag farväl till fina, vackra, underbara Kerala och hej till Karnataka (stat) och Mangalore (stad).

Hej från en trött tjej i Mangalore. Jag tog tåget hit från Kannur imorse, och i vad som kändes som timmar gick jag runt för att försöka hitta ett hotell. Jag har en superbra app (maps.me) som man kan ladda ner kartor till när man har internet. Den visar precis var alla hotell, restauranger och sevärdheter finns. Guld. Vad jag däremot märkte idag var att det hade blivit lite förvirring i kartskapandet. Alla "hotell" var nämligen restauranger (ni vet som jag nämnde i föregående inlägg). Jahapp. Tog en riksha till stadens centrum, men alla hotell var fullbokade. Fick en känsla av att de inte ville ha mig där. Till slut hamnade jag på ett ställe där jag fick tjata mig till ett rum. Började bli förtvivlad och brydde mig i stunden knappt om ifall det fanns wi-fi eller inte. Det fick jag senare ångra grovt. Jag har ju ingen aning om var jag ska imorgon, och jag behöver wi-fi för att lista ut det. Åt supergod vegetarisk thali på ett ställe, och vandrade sedan över till ett stort shoppingcenter. Ett café hade wi-fi, så jag betalade 124 rupier (16 kr - så dyrt!!!!) för en bit kaka, för att senare inse att stället har tekniska problem (typical Indien). Nu är jag så desperat att jag sitter och försöker gissa mig till de olika nätverkens lösenord.

 

Jag fann till slut wi-fi så att jag i alla fall kunde ta reda på tågtider för imorgon då jag beger mig mot Gokarna. Det är på rekommendation av min lilla indier/Malmöbo som jag åker dit. Stränderna ska tydligen vara fantastiska, och efter ett par dagar i storstäder finns det inget jag hellre vill till. Härifrån till Gokarna är det ca 240 km och jag räknar med en tågtid på minst 5 timmar. Mm...

Godmorgon! Här kommer hälsningar från en svettig tågkupé. Det blev en viss förvirring imorse. Satte klockan på 07:00 för att hinna med tåget från Mangalore Junction kl 08:15. Jag har börjat få lite rutin och skyndar jag mig kan jag vara uppe och iväg på 20 minuter. När jag kommer fram får jag veta att tåget ska avgå från Mangalore Central. Jag är alltså på fel station. På grund av mitt lilla misstag är jag nu 1,5 timme efter i tidsschemat. Försöker att inte bli irriterad på mig själv. Hur som helst färdas jag nu mot Gokarna i en medelhastighet på 50 km/h. Landskapet utanför skiftar, men mestadels är det palmer och grönska jag ser. Så starka färger! Ibland havet eller öppna fält med vad som ser ut att vara risodlingar. Hus i alla dess former, de flesta färgglada. En och annan ko. Fotgängare på tågrälsen är inte heller en ovanlig syn. Jag har till och med sett människor som kryper under tåget för att komma över till andra sidan. En gång såg jag en äldre kvinna bli dragen/puttad upp på perrongen när ett tåg hastigt närmade sig. Den stackars kvinnan kom inte upp själv. Jag vet inte om hon eller jag var den nervigaste personen där just då.

 

Att åka tåg här i Indien är då verkligen en upplevdes i sig. Försäljare i gångarna som säljer te, kaffe, mat och kakor. Ljuvliga dofter möter stanken av urin från toaletterna. I de billigaste klasserna är fönstren och dörrarna öppna (även när tåget är i rörelse). Första gången jag åkte tåg trodde jag länge att någon slags tågpersonal skulle komma och stänga dörrarna. Senare inser jag att såklart ingen skulle komma. Dörrarna förblir öppna. Människor hänger ut med armar och ben från fönster och dörrar. Tåget hinner inte ens stanna ordentligt innan några galningar redan har hoppat av (jag inkluderat). Kupéerna är gamla och smutsiga. Tränger man ihop sig går det att sitta fem stycken på en brits. Just nu sitter jag inklämd mellan en äldre herre och en yngre tjej. Värre är det för männen mitt emot som är lite större än oss och sitter som packade sälar. Det gäller att inte ha något emot sin granne. Om nätterna förvandlas britsarna till tre nedfällbara sängar. Lamporna släcks, man blundar och tyst innan man somnar (läs: försöker sova) ber man en tyst bön om att få stanna kvar på sin brits under natten (och inte trilla ner på golvet under tågets alla svängar och skakningar).

 

Klockan visar på 13:07 och jag börjar få ont i rumpan av fyra timmars stillasittande. Jag har tydligen hamnat på ett tåg som stannar på varenda liten station som finns på vägen mot Gokarna. 24 stopp totalt ska det bli. Jag är glad om jag är framme innan det hunnit bli mörkt...