En resa genom Asien

11 september:
Jag måste bara få skriva av mig lite. Det är en sån där dag idag. Ingenting är roligt och jag känner mig konstant irriterad. Jag sov dåligt inatt. Det var STEKhett utan varken AC eller fläkt. Luften liksom stod stilla. Jag vaknade och kände mig trött. Myggbetten kliar. Frukoststället jag hittade till kände jag mig stressad på. Värme. Byxorna klistrade fast på mig. Palatset jag gick till måste jag medge var fint, men jag kan inte vara ensam någonstans. Blickar. Leenden. Hälsningar. Fler blickar. Dagar då jag knappt orkar med med själv, orkar jag då definitivt inte vara trevlig mot andra. Jag är ingen turistattraktion (!!!) vill jag skrika. När tredje fjärde femte killen kommer fram för att ta bild och snacka känner jag ilskan bubbla inom mig. Tutande bilar överallt. Det skär i öronen och jag hoppar till varje gång en bil kommer för nära. Jag till och med ser sämre idag!!! Glasögonen har jag inte använt på flera dagar eftersom jag tycker synen har blivit bättre, men just idag ser hela världen suddig ut.

Indien är alltid varmt. Miljön på restaurangerna är alltid hektisk. Blickarna har förföljt mig sedan dag ett. Människor som vill prata kommer fram hela tiden. Tutandet är vardagsmat. Den galna trafiken likaså. Att jag inte orkar just idag vet jag inte vad det beror på. Men här på bloggen vill jag ju att ni ska få ta del av alla känslor!

Jag är så trött att ögonen känns som sandpapper. Tåget som ska ta mig till kusten är försenat. Allt jag hör och har hört de senaste timmarna, trots öronproppar, är försäljaren på perrongen. Han skriker samma ord i samma melodi om och om och om igen. Håller på att bli galen. Samma sak med tjejens röst ur högtalaren. Med klämkäck röst "Super fast express!!!!" och jag håller på att smälla av. Jag är så trött att jag snart börjar gråta.

12 september:
Klockan visar på 08.17 och tåget rullar snart in på Varkalas perrong... Nästan en timme försenat. Att jag har kunnat sova inatt är ett under!!!! Jag kan väl inte direkt säga att jag är utsövd, men det är mycket bättre än vad jag hade trott. Tåget har skakat som en idiot hela natten och jag trodde nästan att jag skulle ramla av min brits. Hela tiden tågvisslan och med öppna fönster hör man ju allt det där som SJs snabbtåg annars stänger ute. Lampa rakt i ögonen. Vinden i ansiktet så att håret hamnade i munnen. Ryggsäck till huvudkudde. Snarkande man bredvid mig. Men visst går det! Det gäller att hitta sitt lilla lugn i alla miljöer.

När jag förstrött går från Varkalas tågstation ner mot havet för att hitta ett hotell, stannar en man på sin vespa och frågar om jag vill ha skjuts. Det visar sig att han har arbetat med svenskar i flera år och kan prata lite svenska. Han skjutsar mig (detta börjar bli en vana haha) till ett mysigt hotell precis vid havet. Inte nog med det. Han prutar åt mig också!!! För tre nätter betalar jag 1500 rupier (drygt 63 kr/natten) istället för 2100 rupier. Ha! Nu har han lovat mig att visa mig runt här i byn också. Tack alla snälla indier som hjälper mig!!!!!

Varkala är goals goals goals. Är så glad att jag ska stanna här i tre nätter. Här är lite turistigt, men utan alla turister, och ni förstår inte hur glad jag är över saker som att kunna äta med kniv och gaffel, hitta nutella pannkakor på menyn och slippa storstadsmiljöernas tutande för ett tag. Taaaaaack!!!!