Healingkvinnan Wayan
Kategori: Indonesien (Bali)
Hej på er! Igår lämnade jag mitt älskade Ubud bakom mig, jag satte mig i en Grab (typ som Uber) och begav mig till alla surfälskande hipsters favoritställe: Canggu. Kanske har ni märkt på sättet jag skrivit den senaste tiden att mitt stora Asienäventyr börjar gå mot sitt slut. Jag har fyra nätter kvar innan jag flyger hem onsdag kväll, något som ger mig väldigt blandade känslor. Så klart. Min vistelse i Canggu började dock inte bra, min första natt här var nämligen allt annat än trevlig. Klockan 3 mitt i natten vaknade jag av att ALLTING kliade. Sömndrucket satte jag på mig mer myggmedel, men det kändes ändå bara som att jag fick fler bett. Jag tände lampan och såg då hur säkert 10 härliga bed bugs kröp i mitt lakan och på min kropp. UÄÄÄRK! Jag fick självfallet RÅPANIK, började gråta av självömkan och visste inte vart jag skulle ta vägen. Mitt i natten satte jag mig och tittade andra boenden på Booking.com och hade det inte varit för att klockan var 4 på natten hade jag utan tvekan tagit mina saker och aldrig kommit tillbaka. Men allting sov och som tur var hittade jag en säng ute i uppehållsrummet jag kunde somna i. Där sov jag fram till 8 då folk började vakna och undra varför jag låg där och sov. Jag var fett irriterad när jag vaknade kan jag tala om. Alla mina saker har nu fått flytta ut i solen för att döda eventuella bed bugs som bosatt sig där, hela stommen till sängen och madrassen har sanerats och jag har fått byta både säng och rum. Huh! Den här natten hamnar lätt på topp 10 äckligaste saker jag varit med om på hela resan. Fy tusan!
Men nu ska ni få höra om något desto roligare. I början av förra veckan gick jag av en händelse förbi ett litet kryp-in i Ubud där en healingkvinna satt bakom sitt skrivbord. Jag blev genast nyfiken då jag hört mycket gott om Balis visa män och kvinnor samt alla naturliga och giftfria läkemedel de använder, så jag gick in för att veta mer. Det visade sig att kvinnan hette Wayan och i över en timme, utan att någon av oss sa så mycket som ett ord, satt hon och läste i mina handflator. Därefter kunde hon säga mig exakt var i och på kroppen jag har ont, vilka vitaminer jag har brist av och vilken typ av mat jag bör äta. Hon pekade på den högra sidan av magen (mitt problemområde under sjukhusvistelsen i Vietnam) och berättade för mig, som om det vore den självklaraste saken i världen, att jag har dålig matsmältning och olika typer av problem med magen/tarmarna. Det var ingen fråga, utan ett konstaterande, och lika självklart för henne som att solen sken utanför och att jorden är rund. För varje sekund växte mitt förtroende för denna kvinna, och efter lite funderande bestämde jag mig för att genomgå några healingsessioner hos henne.
Det fanns stora skyltar med "Eat Pray Love" överallt i hennes mottagning, men jag fick aldrig för mig att fråga varför. Det var inte förrän i efterhand, när jag sökte på internet "Wayan Ubud healer", som polletten föll ner. Jag fick över 40 000 träffar och kunde läsa artikel efter artikel om Wayan och omdömen i vilka tidigare kunder lovordar henne. Den här fantastiska healingkvinna, Wayan Nuriasih, och hennes dotter Tutti, som nu är vuxen och har världens mjukaste och finaste personlighet, är människorna som Elizabeth Gilbert, den "riktiga Julia Roberts", träffade under sin tid på Bali. Hur underbart fantastiskt är inte detta då? Jag har ju nästan klivit rakt in i en av mina favoritfilmer Eat Pray Love (Lyckan, kärleken och meningen med livet). Det är nästan så att jag blir avundsjuk på mig själv!!! Detta är ju fööööör COOLT!
En stor del av healingsessionerna gick åt till vad man nog skulle kunna kalla balinesisk offerhealing. Man klär sig i sarong, placerar offergåvor och rökelser vid ett altare och dricker olika örtblandningar. Jag kände mig som en äkta balines under dessa processioner. Därefter blev jag bl.a. skrubbad med naturliga örter och rötter, insmord på hela kroppen med någon speciellt luktande örtblandning och "bränd" med en glasflaska innehållande vad som kändes som kokhett vatten. Hennes dotter, Tutti, och en ung man i 25-årsåldern hjälptes åt att "tvätta" och smörja in mig. Huden kändes som en bebisrumpa efter behandlingen, och den är fortfarande sååå mjuk.
Mannen arbetade också med reflexologi (tanken att det finns olika zoner på fötterna som är kopplade till olika delar av kroppen - skulle det finnas någon obalans i en kroppsdel visar det sig genom smärta) och använde någon benbit/"tortyrredskap" för att fullkomligen massakrera mina fötter. Ni som provat reflexologi - ni vet. Han tryckte på punkten som är kopplad till magen, vilket kändes som att en 20-tons bulldozer körde över min fot, och jag fick bita mig i tungan för att inte skrika rakt ut av smärta. Fy helskotta vad ont det gjorde. Smärtan påminde mycket om den jag kände i magen när jag var sjuk i Vietnam, något som indikerade att antibiotikakuren tog bort symtom men inte det riktiga problemet.
Den andra sessionen var den första lik. Vid ett tillfälle stod Wayan vid mitt huvud och mannen vid mina fötter. De drog båda åt var sitt håll så att det kändes som att nacken skulle gå av. Efterråt fick jag ställa mig framför spegeln, och jag tänkte direkt: "Men Gud, jag har blivit längre!" - något som Wayan kunde bekräfta då de med en speciell dragningsteknik rätat upp min rygg och nacke. Galet!
Under den tredje sessionen fick jag och tjej från Bolivia åka iväg till en man Wayan kallar "farfar". Vi träffades på ett tempelområde och var tvungna att klä på oss saronger samt tvätta ansikte, huvud och armar för att visa respekt innan vi klev innanför tempelområdet. Mannen som kallas farfar var en skruttig gammal man i, vad jag tippar, 70- eller 80-årsåldern. Han kunde inte ett ord engelska, utan mumlade bara en massa indonesiska ord som Tutti snällt översatte. Han log med hela ansiktet, något som avslöjade en tandrad med nästan alla tänder saknade. Denne man... han hade då verkligen magi i sina händer. Det första som slog mig när jag såg honom var att jag hade klivit in i filmen Eat Pray Love för han påminde mig så mycket om den vise mannen Julia Roberts fick träffa (jag fattade ju inte då att det med största sannolikhet ÄR just denne man!!!). Vi strålade som två solar mot varandra och han skrattade så hjärtligt när jag grimaserade åt hans "beröring". Det var tortyrkammare återigen, men precis som de förra gångerna, kändes det fantastiskt efteråt. Ni förstår inte hur hårt han höll om mina axlar på bilden här nedan. Vilken helt underbar man! Vi blev nog varandras idoler.
Den fjärde och sista healingsessionen tog vid hemma hos Wayan. Där fick jag träffa en ny medicinman som återigen arbetade med att trycka på olika ställen på kroppen och ge healing. Små svarta, avlånga "slaggprodukter" kom ut från olika ställen på kroppen. Först trodde jag att det var mannens händer som måste vara smutsiga, men det dök upp nytt hela tiden som jag inte kan förklara på annat sätt än att sjukdomen äntligen lämnade kroppen. Det är svårt att förklara känslan efteråt när allt var klart. Magen kändes mycket lättare och "befriad" - som när man går och spänner sig inför något och äntligen kan slappna av efter all stress och oro. Så kändes det, fast ännu bättre.
Jag har fått en hel påse full med säkert 15 olika mediciner gjorda på naturliga örtblandningar, blad och rötter. Det smakar pyton alltihop. En del har jag redan gjort slut på medan jag ska fortsätta äta och dricka en del annat. Det är medicin för mitt blod, blodcirkulation, njure, hy, utslag, stressat sinne, minne, matsmältning och generell hälsa - nästan hela kroppen alltså.
Vilken grej, va?! Nu har jag skrivkramp! Vi hörs snart igen.
