Mitt äventyr på ThaBarWa fortsätter...
En dag gick jag för att leka med barnen i en liten "byskola" i närheten av ThaBarWa Centre. Där kan barnen få leka av sig en stund med oss volontärer, de har en chans att lära sig lite engelska och bara få skratta en timme. Barnens engelska var i vissa fall helt obefintlig. De flesta har inte möjlighet att gå till skolan då den dels är dyr, men också för att hjälp i hemmet behövs. Speciellt flickorna blir lidande av detta. Byskolan var som en liten cirkus med 25 apor hoppandes omkring överallt. Vissa grät, andra skrek och mitt i allt kaos satt vi volontärer helt chockade. Jag älskar barn... men det blev nästan lite för mycket med 25 ungar hängandes om halsen på mig. Vi var alla helt slut när vi gick därifrån. Haha...
En annan dag satte jag mig i skolbänken! Tillsammans med fyra andra volontärer fick jag en lektion i burmesiska!!! Vi gick igenom några bokstäver ur alfabetet, men att bara försöka uttala dessa hiroglyfer till bokstäver var som cirkuskonster för tungan. Burmesiska är ett otroligt komplicerat och svårt språk! Fick också lära mig några grunduttryck, men bara att säga "Vad heter du?" tog nästan mer tankekraft än var jag klarade av. Haha!
Dhamma hall (meditationsrum)
Eftersom meditation är en så stor del av livet på ThaBarWa hade vi flera guidade meditationer per dag. Med det stora sömnbehov jag skippade jag morgonmeditationen vid 5, men jag brukade gå på två meditationer under eftermiddag och kväll. I början var det riktigt svårt att meditera i en hel timme då jag inte är van vid att meditera så länge, men jag vande mig efter ett par gånger. Under några dagar hade vi också olika föreläsningar med en munk. Jag har nog lärt mig mer om buddhismen under min tid på ThaBarWa och i Myanmar än vad jag gjorde under alla SO- och religionslektioner i skolan. Vad som (bland annat!) chockade mig djupt var att som Theravada buddhist visste den föreläsande munken knappt vem Dalai Lama är!!!! Självklart har jag tagit för givet att alla buddhister ser honom som en frontfigur, men Dalai Lama tillhör den tibetanska buddhismen och inget annat.
Hela livet som munk var också intressant att få lära mer om. En munk får t.ex. inte äta efter kl 12 på dagen, han sover på en hård säng utan madrass, avhåller sig helt från olika typer av berusningsmedel och får inte lov att äga mer än några få tillhörigheter som t.ex. en skål och sin klädnad. I Myanmar innebär det tyvärr otroligt mycket status att bli munk, och många män väljer munklivet av kanske inte helt ädla anledningar, utan mer för att det förväntas av dig. På ThaBarWa var detta tydligt. Även fast många munkar följer reglerna fanns det också en del som åt middag, tittade på tv och rökte.
Bilder från vårt street cleaning projekt!
En dag hjälpte jag till vid tvättningen av patienter. Det var otroligt intensivt rent mentalt. Jag tvättade en gammal man som knappt kunde prata och verkade lida oerhört då vi rörde honom och försökte få av honom kläderna. Vad som kan verka helt ofattbart är att dessa människor inte har mer än en träsäng utan madrass att sova på. De bor utomhus med inget mer än ett plåttak som skydd mot sol, vatten och vind. Golvet är lerigt och på marken springer råttor omkring. Vissa av dem spenderar alla dygnets timmar i sina sängar. Andra kommer ut någon timme om dagen på de rullstolsturer vi volontärer går på med dem.
Det är en grej att veta om fattigdom och lidande, en annan att se den och leva tätt intill den... men att fysiskt ta på den blev för mig otroligt gripande. Jag är ingen sjuksköterska och jag har ingen tidigare erfarenhet av att tvätta patienter. Men ingen som arbetar på ThaBarWa är utbildad, ännu mindre någon sjuksköterska, och man får helt enkelt försöka göra sitt bästa och det man tror kommer fungera. Mycket tror jag handlar om att ta intiativ och inte visa sin osäkerhet utåt.
Som de västerländska julfantaster många av oss volontärer var firade vi jul genom att gå ut och äta middag tillsammans den 24e. Vi spelade också Secret Santa (spel där en person köper en julklapp till en person - på så sätt får alla en present men man slipper köpa till alla deltagare vilket hade blivit både väldigt dyrt och mycket svårt), och hade julklappsutdelning den 25e med julgodis och kakor the Burmese way. Och titta på årets vackra julgran en julälskande amerikan hade knåpat ihop!
SHär håller några volontärer på med ett roligt projekt för ett gäng föräldralösa gatubarn (vi kallade dem the Mandalay kids eftersom de hade blivit upphämtade därifrån) som nu kommit till ThaBarWa. De har inga läs- eller skrivkunskaper. Knappt några engelskakunskaper. På gatan har de levt som vildar, blivit kriminella och drogmissbrukare. Otroligt rörande och gripande att få träffa dessa barn och unga vuxna, vissa bara några år yngre än mig, och se vilka fina människor de faktiskt är, men hur oroligt missförstådda och lämnade de säkert har känt och antagligen fortfarande känner sig.
Lek med gulliga hundvalpar och rullstolstur!
Man förlitar sig helt på utomstående donationer och stället är i stort behov av volontärer. Du går aldrig sysslolös, utan det finns alltid något man kan göra. En dag tog en tysk tjej och jag ut två äldre kvinnor på en rullstolstur till en närliggande pagoda. Myanmar är ju pagodornas land då de finns utspridda i nästan varje hörn. Kvinnorna blev otroligt glada och tyckte att det var så spännande att få komma ut en liten stund med oss. Något jag upptäckte under min tid på ThaBarWa var hur något litet för mig kunde betyda så otroligt mycket för någon annan.
Som ni hör lärde ThaBarWa mig så mycket! Man kan ha så lite, men samtidigt ha så mycket... Det är med värme jag tänker tillbaka på min tid där. Alla som har möjlighet borde åka dit, dels för sin egen skull, men också för alla miljontals möjligheter det finns att hjälpa andra. Det är gratis, och allt du behöver är en vilja att hjälpa till!
Gjorde också en utflykt med några andra volontärer till en vacker pagoda en dag också... kommer ett inlägg om det snart! :-)
